SEB: Svenskarna missnöjda med välfärden

Idag i DN Debatt skriver Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, hur deras välfärdsindex visar i vilken utsträckning svenskar, norrmän, danskar och finländare känner sig trygga med sina respektive välfärdssystem. Artikeln utgår ifrån svenskarnas självbild om en stolt välfärdshistoria. Sverige uppfattas ofta som själva sinnesbilden av en välfärdsstat. Trots detta hamnar Sverige sist bland de nordiska länderna där befolkningen har lägst tilltro till välfärden och trygghetssystemen.

Svenskarna rankar det som erbjuds olika beroende på vilken välfärdsstjänst. Det är dock anmärkningsvärt att i hela rehabiliteringsområdet (den där samordningsförbunden och dess medlemsorganisationer verkar) hamnar Sverige sämst. Resultatområden för "kvaliteten i vården", "index för sjukförsäkringen", "att känna sig trygg med att få socialbidrag från kommunen om det behövs" och "trygghet med ersättning vid arbetslöshet" sticker ut. Allra lägst tilltro i undersökningen har uppmäts angående "möjligheterna att få hjälp att komma tillbaka i arbete". Svenskarna gav undersökningens lägsta index alla kategorier denna fråga.

Det märkliga är att enligt Eurostat är det Sverige, näst Norge, det land som per capita lägger mest pengar på sociala skyddsnät. Trots det är svenskarna inte nöjda med välfärden. Jens Magnusson skriver,

Svaren tyder på att många svenskar är redo för en fördjupad diskussion om glappet mellan kraven på välfärdens institutionener och vad de förmår att leverera. Välfärdsstudier från SEB och andra visar att det kan finnas en ny grogrund för ett sådant samtal.

Jens Magnusson ställer de väsentliga frågorna, "Hur ska vi se på framtidens välfärd? Varför stämmer inte den service vi får överens med de förväntningar vi har?". Artikeln ger inte mycket vägledning i svaren. Förmodligen är detta något mycket omtvistat och det finns säkert lika många perspektiv på detta som det finns medborgare. Jag är dock fri att göra min partsinlaga.

När jag, som samordningsarbetare, reflekterar över debattartikeln läser jag in att som helhet är medborgarna inte nöjda med det sammantagna resultatet av den välfärd som efterfrågas. På något sätt uppfattas den offentliga administrationens sammantagna kraft, d.v.s. på det sätt den möter ett medborgerligt behov, som inte tillräckligt effektiv. I sin enklaste form handlar detta om mötet eller samtalet mellan arbetslösa, sjuka och människor med komplex problematik med tjänstemän och regelverk hos de offentliga organisationerna. Medborgare, tror jag, bryr sig mindre egentligen om vem som gör vad, men mer om de får hjälp och stöd när de behöver det. Jag tror att framtidens organisering mer utgår från vad medborgarna behöver, snarare än våra föreställningar om det. Och det sammantagna resultatet för alla borde vara viktigare än alla särintressenas resultat var för sig.

Kan diskrepansen mellan förväntningar och levererad resultat ha att göra med samordningsbristerna i det svenska samhället? I min roll är det lätt att se det. Det finns naturligtvis en baksida till ökad specialisering, renodlingssträvanden och konstanta handläggar/läkarbyten. Det finns säkert många fler perspektiv på frågan, säkert mer värdefullare än min egen. Jag är öppen för ett lärande. Men det slår mig att när jag är i samtal med kolleger på andra samordningsförbund, att det går att göra stor skillnad både för medborgare och för samhället i stort när man fokuserar relativt små medel på att förbättra samordningsarbetet. Att leverera ett gemensamt resultat är enkelt genom samordningsförbunden. De tillhör det som fungerar och det finns gott om spår om man vill leta upp dem.

Avslutningsvis är jag nyfiken på hur det är i Danmark. Tydligen leder de välfärdsindex i Norden. Hur kan de ha ett högt skattetryck men också medborgare som är mest nöjda med sin myndighetsservice? Hur hanterar de ex psykisk ohälsa, komplex problematik och ett aktivt arbetsliv för alla? De är också världens lyckligaste folk enligt en annan indexmätning. Nog finns det mycket att lära. I välfärdsarbetet är vi bara barnet.

Sjukintygsworkshop - nya steg i samverkan

I förra veckan genomfördes en sjukintygsworkshop. Denna dag avslutade en utbildningsprocess som startade med sittningar på Försäkringskassan i mindre grupper (två och två) för socialsekreterare från kommunerna i Norra Västmanlandsområdet, arbetsförmedlare från Arbetsförmedlingen samt personalansvariga från ett antal arbetsgivare.

Det är ett tecken i tiden att sjukintyg är ett allt betydelsefullare beslutsunderlag som berör allt fler aktörer inom rehabiliteringsområdet. Arbetsförmedlingen och kommunernas socialtjänst ser allt fler sjukintyg lämnas fram från sina klienter. Frågan de professionella ofta ställer sig är: Hur påverkar detta beslut om ersättning (som försörjningsstöd, a-kassa) och finns det någon aktivitet som personen kan göra trots läkarintyget om en funktionsnedsättning?

Diskussion om behovet hos andra aktörer än Försäkringskassan att få grundläggande kunskaper om hanteringen av läkarintyg började i höstas i en handläggargrupp i samverkan. Det är ett skolexempel på ett behov från de professionella som samordningsförbundets organisering med gemensamma medel, beredningsorgan och styrelse, är väl lämpad att möta. Försäkringskassan tog ett initiativ till att leda en utbildningsinsats som byggde vidare på ett beprövat koncept med sittningar med läkare från lokala vårdenheter tillsammans med försäkringsmedicinsk rådgivare och specialister från Försäkringskassan. Skillnaden nu var att erbjuda samma koncept till socialsekreterare, arbetsförmedlare och personalansvariga hos arbetsgivare. Ett antagande som låg till grund för den gemensamma finansieringen var att medborgare med samordnade rehabiliteringsbehov skulle dra fördelar av att myndigheterna hade verktyg i tolkningen för att hitta konstruktiva vägar framåt med ett underlag som myndigheterna vanligtvis har svårt att hantera.

Jag var själv med på workshopen och bevittnade det stora intresset från handläggare och professionella i frågan. Det finns ett sug ute i verksamheterna för att lära sig mer om läkarintygshantering. Det bottnade i något reellt och i ett behov som är vanligt förekommande. Det är alltid överraskande kul att se detta. I mitt vanliga samordningsarbete jobbar jag mest med teorier, analyser och annat tankearbete kring det verkliga samordningsbehovet. Det är ofta på en halv eller hel övergripande nivå. Jag är ju aldrig med på det viktigaste, d.v.s. mötet mellan den professionella myndighetspersonen och personen med samordnade behov. Det är verkligen skönt att höra hur det verkligen är och att mina föreställningar resonerar med handfasta behov i välfärdens främre linje.

Vi fick allihopa en redogörelse för hur Försäkringskassans regelverk har förändrats de senaste åren och därefter släppte vi loss en diskussion om hur människor med fortsatta behov av rehabilitering har påverkat systemen. Gruppen berättade om effekter av ökad korttidssjukfrånvaro, ökade behov av försörjningsstöd, ökning av överlämnande till Arbetsförmedlingen, människor som blir av med sin sjukpenninggrundande inkomst (SGI) samt en osäker effekt om hur det har gått för individer som har avböjt a-kassa och ett överlämningsmöte med Arbetsförmedlingen. Många individer förväntar sig att försörjningsstöd är ett alternativ och många får en chock när de förstår att när försörjningsstödet prövas tar man hänsyn till tillgångar i hela hushållet. En idé var att, i de fall individen vill det, kunna bjuda in kommunen vid överlämningsmöten för att kunna ge rätt information.

Sjukintygsworkshopen fortsatte med flera exempel på läkarintyg som vi fick jobba med i grupp och föreslå hur det skulle hanteras. Vi lärde oss mycket om DFA-kedjan (Diagnos, Funktionsnedsättning, Aktivitetsbegränsning) som ett handfast verktyg i förhållande till de information man kan utläsa ur ett intyg. Och vi hade roligt. Det var nyttigt och värdefullt. Vi byggde också nätverk med varandra. Inte illa.


Det är roligt med läkarintyg!



Åsa Romson besökte Hälsokontakt

Igår besökte Åsa Romson (Mp) Hälsokontakt Bäckby i Västerås. Här fick hon en dragning över verksamheten i Västerås och verksamheten i Fagersta (då under namnet Hälsocenter). Mycket av informationen utgick från Fagerstas Hälsocenter då slutrapporten har nyligen gjorts färdig. Insatsen hade också en mycket utbyggd utvärderingsdesign med bl.a. en hälsoekonomisk studie, en enkätstudie om hälsofrämjande levnadsvanor, jämförelse med en kontrollgrupp, fallbeskrivningar, besöksstatistik samt flerårig processutvärdering. Projektledaren Anna Ivarsson skriver:

Vi visade vår verksamhet och berättade om hur vi byggt upp verksamheterna i både Fagersta och Västerås. Intresset för vår verksamhet uppfattade vi som mycket stort och vi fick flera frågor. I samband med detta poängterade vi också att utan Norra Västmanlands Samordningsförbunds finansiering hade vi inte kunnat starta verksamheten i Fagersta och dessutom ha tillgång till alla myndigheterna som är medfinansiärer i förbundet. Åsa Romson talade då om att det har diskuterats politiskt angående samordningsförbund på nationell basis och var intresserad av hur man arbetar här.

Kul att höra att samordningsarbetet uppmärksammas och riktigt kul att gemensamt finansierad hälsofrämjande verksamhet får celebert besök. Hälsocenter/hälsokontakt konceptet har vunnit stora framgångar i Västmanland. På mötet igår berättade landstingsrådet Barbara Conte att Landstinget Västmanland förbereder ett beslut om att implementera verksamheterna efter 2011 samt att starta två nya Hälsocenter, i Sala och i Köping under 2012-2013. Beslut fattas i landstingsstyrelsen den 22 juni. Jag håller tummarna!

Från vänster Mario Barbagello (Kulturhuset Bäckby), Magnus Edström Mp (Västerås kommun), Barbara Conte Mp (Lt Västmanland/Samordningsförbundet Västerås), Kicki Pettersson (Hälsokontakt Bäckby), Ann-Chatrine Linèr (Västerås kommun), Åsa Romson Mp (Riksdagen) och Anna Ivarsson (Projektledare Hälsocenter/Hälsokontakt Bäckby).

"Busshållplatsen"

Metaforer och gemensamt skapade berättelser är potenta medel för att förstärka en önskvärd förändring, vare sig förändringen ger sitt uttryck i tanke eller i handling. Det finns dock alltid begränsningar med metaforerna men de kan vara till stor hjälp för att samla människor kring en idé eller för individer att bryta ny mark tankemässigt. Jag tänkte dela med mig av en, hittills, användbar metafor och en berättelse som vi tillsammans, förra veckan, skapade under ett samråd mellan samordningsförbundet och representanter för ägarnas organisationer. Vi var ett stort gäng, tjänstemän och politiker från nio organisationer: en häftig blandning av kommunalråd, andra ansvariga politiker, högre chefer och liknande. Samrådet görs en gång om året och syftet med mötet är att mötas och stämma av samordningsförbundets utveckling. Efter att samordningsförbundets ordförande Agneta Fleismark hade hälsat alla välkomna och presentationer hade gjorts av alla fick jag podiet för en dragning och diskussion om var samordningsförbundet står just nu.

Jag inledde med att visa denna bild. Ni får gärna vara med i övningen. (Kommentera i fältet nedan eller skicka mail till mig så kan jag publicera det här.)

Detta är en busshållplats inte långt från där jag bor. Bussarna går var tionde minut in till stan. Jag vill att ni föreställer er att ni står vid busshållplatsen. Det var elva minuter sedan sista bussen gick och den buss ni väntar på har ännu inte kommit. Hur tänker ni? Två och två bad jag samrådet (och er) att delge hur ni tänker och beter er. Tag några minuter, fundera och prata med grannen.

Svaren som inkom var intressanta. En utgick från att sannolikheten att min buss kommer är högre ju längre väntar, så det är bara att vänta. Andra svar fyllde på med kontext. Det sammanhang som finns runt mig som väntar påverkar stort. Är det bråttom? Ska jag med något tåg? Kan jag vänta? De flesta var ändå överens om att den vanligaste reaktionen är att man litar på busstidtabellen och väntar.

OK. Nu har det gått ytterligare några minuter, ganska många faktiskt, och någon buss har fortfarande inte kommit för att föra dig vidare. Låt oss säga att det har gått 25 minuter sedan sista bussen gick men den exakta tiden kan variera. Ni har nu kommit till en punkt i tid där det tidigare beteendet inte längre känns hållbart. Hur tänker ni nu och vad gör ni? Tala vidare med grannen.

Nu kom helt andra svar. Vissa tar telefonen och ringer bussbolaget, andra vill ringa efter en taxi och hitta andra färdsätt. Vissa undrar om det är helgdag, har jag läst busstidtabellen rätt? Kanske har rutten förändrats, kanske har det hänt en olycka, är det bemanningskris på bussbolaget? För eller senare börjar man ge upp sin tro på att det kommer en buss enligt tabellen. Vissa börjar att gå, vissa mot stan trots att det är långt, andra går hem. Fortfarande spelar sammanhanget kring individen en stor roll. Vad gör du, när, om du är stressad och vill snabbt framåt? Vad gör du om du har social fobi, om du ska börja en arbetsträning, eller du ska på ett viktigt möte som är du är rädd för konsekvenserna av? Vad gör du om du har Asperger, om du inte kan svenska, om du har ett barn med dig som inte vill vänta, om det är kallt och du fryser? Ni förstår poängen.

Vad säger detta om samverkan och samordningsuppdraget? Det är många personer därute i samhället med behov av flera myndigheters samordnade stöd för att komma vidare. De lider av att "bussen" inte kommer. De väntar på sin "buss" som ska ta dem framåt, dit de vill, till ett arbete, till ett självständigt och tryggt liv. Hur många har upplevt att det ibland, när man har väntat länge på "bussen", att det kommer två "bussar" samtidigt, den ene är packad med folk, den andre nästan tom. Är det bara jag som funderar, "vilket slöseri"? Eller har ni varit med om att det kommer fel "buss"? Bussen ska visserligen, tror du, någorlunda i rätt riktning men långt ifrån där du egentligen ska vara, så du hoppar på och hoppas på det bästa men du blir alltmer förtvivlad då bussen tar vägar du inte känner igen. Eller så är det så som i exemplet, "bussen" kommer inte, punkt, du kommer inte fram och stödet för dig uteblir. Vad gör du istället? Detta är likt de problem en effektiv samordning ska undersöka lösningar för: problemen med överflödighet/dubbelarbete, osammanhängande rehabilitering eller luckor i ansvar och aktiviteter.

Metaforen visade sig vara rik och associationer flödade, även efter samrådet. T.ex. handlar det om tankemodeller, abstraktioner som vi litar på och som vi envist försöker upprätthålla så länge det går, även långt efter att vi vet att de är irrationella och oförsvarliga. Alla som väntar på busshållplatsen agerar utifrån en mental modell som styr deras beslut och beteende. Osäkerheten om "bussens" ankomst har två komponenter. Det finns dels en risk som kommer ur den slumpmässighet som reproduceras inom modellen (olika handläggare, olika läkare, olika organisationer etc beter sig olika). Vi accepterar ett visst mått av det vi vet är okänt, utan att ifrågasätta modellen i sig. För det andra finns det en osäkerhet om modellen är riktig som en beskrivning av sakernas tillstånd. Den första ger möjlighet för objektiva beskrivningar bara så länge du är inom modellen. Det andra gör det inte. Det finns ingen analys som kommer att visa att det är rätt att vänta 20 minuter men fel att vänta 25.

När ny data kommer in, som att "bussen" inte kommer, kan vi behandla problemet som ny data inom modellen eller ny data om modellens relevans. Inom modellen är det bäst att vänta, bussen kommer. Men om den inte kommer uppmuntras vi att tvivla om hela modellen i sig. Att förändra tänkande kan handla om att våga se myndighetsstrukturen med ett nytt tankesätt som utgår från samordningens möjligheter och individers behov. Jag vet att samtliga metaforer, alla abstraktioner, har sina begränsningar och denna var ändå relativt enkel. Jag tror att själva övningen har ytterligare en liten men viktig poäng. Den visar hur myndighetsstrukturen gärna ignorerar sammanhang och kontext runt enskilda trots att alla vet att de är starkt utslagsgivande för resultatet. Istället tar vi oss nerför vägar där vi konstruerar ett problem som vi har tankemodeller för att kunna lösa. Vi ersätter problemet som vi har framför oss, med ett problem som våra metoder och modeller, vår sektoriserade organisering, bör kunna lösa. Logiskt är det absurt, men jag tror vi gör det oftare än vi tror.