måndag 28 november 2011

Integrerad samverkan (3) - i Sala

Idag tänkte jag ge er ett exempel på integrerad samverkan från Sala, en kommun i Mellansverige, där organisationerna är fullt ut gemensamt organiserade i ett samordningsteam i syfte att hantera ett gemensamt åtagande. Jag gör det genom att ge er det naket, inte genom mina ögon, utan direktkontakt via hela deras senaste månadsbrev. För mig andas både tonläget och ansatsen integrerad samverkan. Det finns ett stort VI i texten, inte ett projekt i marginalen som slåss för sin uppmärksamhet utan en taget-för-givet inkluderande attityd som inte vet något annat än vad den gör. Jag gillar dess berömmande, feedbackalstrande, budskap samtidigt som den inte på något sätt ryggar från ansvaret som ligger på myndigheterna att möta upp i samverkan med individen, inte något annat, i fokus. Jag blir glad när jag läser det och jag vill fortsätta stödja, uppmuntra och sprida ert goda exempel. Tack Anette för dina varma ord.

"Samordningsteam Sala: Månadsbrev – november 2011

Hej,
Då har november månad rullat på i rasande takt. Här hos oss har det även rasat in, men då i form av deltagare. Vi börjar nu närma oss 30 deltagare vilket känns spännande och utmanande. Med det så är det snart fullt hos oss. Att taket ligger på 30 deltagare är med det inte sagt en fast och stationär gräns, utan kan ändras utifrån vilka förutsättningar som finns. Vi kan efterhand bedöma hur många vi, på ett kvalitativt och professionellt sett, kan samarbeta med samtidigt.

I samverkansgruppen [remitterande instans med alla parter] står vi nu inför prioriteringar. Att tillsammans bedöma vem som har störst behov av samordningsteamet är inget lätt beslut. Det kanske är något som behöver få prövas och testas ett tag. Så ha lite tålamod.

Tålamod är även en egenskap vi i teamet behöver ha i stora mått. Vi får dagligen utmana oss då lockelsen kan vara stor till att överta ”förarsätet”. För vi behöver stå beredda att lyssna, utforska, stötta och inspirera våra deltagare till att bli huvudpersoner i sina liv och med det sätta sin egen färdriktning. Att vänta ut den kreativa och starka människa som finns bakom en sluten och ibland skugglik gestalt är fascinerande. Samtidigt är inte alla där i sin process att de är beredda att inta ”förarpositionen”. Det är lättare att vara passagerare. Med en konsekvens att vägen fram blir då någon annans.

Vi närmar oss 3 månaders uppföljning för de första deltagarna som aktualiserades till oss. Då är det läge för deltagarna att ställa sig frågan – har jag satt färdriktningen och är det jag som styr? Gör jag saker som för mig framåt? Här är det även viktigt att ni som handläggare har en tanke om hur uppföljningen på bästa sätt kan genomföras. Hör gärna av er till oss med synpunkter.

Vill även passa på att ge er handläggare lite feedback på ert arbete. Ni beskrivs som uthålliga, stöttande, trygga och hjälpsamma i alla lägen. Någon att hålla i då det blåser. All respekt till er och så härligt att höra tycker vi. Av erfarenhet är det inte alltid det låter så här positivt. Så sträck på er!

Snart är det juletid. En tid som väcker känslor - av olika karaktär. Deltagarna kommer att ha möjlighet att komma till oss alla vardagar under jul och nyårshelgen. Det kan vara skönt för vissa.

Nästa månadsbrev kommer till er i slutet av januari!

En god Jul och ett riktigt gott samordnings år 2012 önskar vi Er!

Anette Häggqvist
Verksamhetsledare Samordningsteam Sala"

måndag 21 november 2011

Historiskt beslut för samordningen

Samordningsförbunden, gemensamt organiserade i NNS (Nationella Nätverket för Samordningsförbunden), beslöt i fredags 2011-11-18 på det extra årsmötet att ombilda nätverket till en förening. Kurt Kvarnström, ordförande i NNS sa "Vi har tagit ett historiskt beslut idag och det tror jag kommer att bli väldigt viktigt för den här verksamheten".

Jag frågade honom vad han trodde kommer att bli annorlunda för samordningsförbunden framöver. Kurt svarade, "Vi kommer att kunna samla ihop oss och bli betydligt mer enade och jag tror att vi har tagit steg så att det gör att flera vill vara med. Och jag tror att det jobbet vi gör där vi breddat diskussionen om hur Finsam kommer att se ut om fem år kommer att bli väldigt viktigt i det fortsatta jobbet. Men det arbetssätt vi har arbetat med politiskt, det ska vi att fortsätta med. Och i arbetsgrupper som lyfter aktuella frågor där intresserade människor tillsammans försöker hitta lösningar. Det måste vara en utgångspunkt fortsättningsvis.

Avslutningsvis frågade jag Kurt, varför är det viktigt med samordning? Han svarade, "Utgångspunkten måste alltid vara den enskilda individen. Det tycker jag vi har lyft fram. Den andra delen som jag tycker är viktigt är att långsiktigheten måste bli mycket tydligare. Det är långsiktighet det handlar om i det här jobbet för de människor som har en väldigt utsatt situation. Och då går det inte med projekt. Då måste det till långsiktighet i samarbetet".

Eftermiddagens årsmöte föregicks av en höstkonferens för Finsam frågorna och förutom en gruppövning där jag och Karl-Henrik Nanning förde fram vår bild av Finsam om fem år där även bilden om integrerad samverkan ingick, lyssnade vi intensivt på ett pass med Anna Pettersson Westerberg, statssekretare till Ulf Kristersson och ett pass med Svante Borg från Försäkringskassan.

Anna Pettersson Westerberg utgick från förändringarna i socialförsäkringen i hennes anförande men avslutade med en vädjan till samordningsförbunden och arbetet för de unga vuxna. Av alla nybeviljade med aktivitetsersättning (i dagligt tal förtidspension för unga) får hälften av det inom ramen för förlängd skolgång. Många fortsätter med aktivitetsesättning även efter denna tid. 73 % av alla med aktivitetsersättning har ett psykiskt funktionshinder. Anna Pettersson Westerberg menade att "de har en komplex problematik och behöver hjälp av flera instanser". Det är "en jätteangelägen fråga". Hon sa vidare att hon skulle vilja satsa mer på samordningsförbunden men att hon behöver ha stöd för att det ger resultat.

I passet med Svante Borg lyftes fram hans intresse för samordningsförbunden och han erkände att Försäkringskassan centralt "har en resa att göra" och vill "skaffa sig bärande idéer". Hans budskap för dagen var att förbundens insatser måste bli bättre utvärderade. Han tryckte på behovet av kvalificerade studier, gärna med kontrollgrupper. Han lyfte fram att NNS kan spela en roll i detta arbete med att finna mer evidens.

För mig var det oklart om han menade myndigheternas samverkan eller förbundens samordningsarbete. Här blev jag konfunderad av Svante Borg. Samordningsförbunden har två ben att stå på, två uppdrag. Dels det operativa - medlen i den finansiella samordningen används för insatser riktade till individer med samordnade behov, ofta av fyra parter. Evidens i alla ära med vad ska insatserna jämföras med - andra projekt eller ordinarie verksamhet? Och hur riggar man etiskt kontrollgrupper?

Samordningsförbunden har också det strukturella benet i sitt uppdrag - att få ihop organisationerna, gemensamma beslutsfunktioner och främjande av en samverkanskultur. För mig blev det uppenbart att han menade bara den förra, att det var insatserna som myndigheterna bedriver som behöver utvärderas. I frågestunden blev det klargjort att samordningsförbundens strukturella arbete behöver lyftas fram mera, i alla fall hos deltagarna från samordningsförbunden. Samordningsförbunden och dess lagstiftning är ett svar på välfärdens organisatoriska splittring och den obalans som råder mellan centrala och lokala intressen. Hur samordningsförbundens arbete i detta ska utvärderas lämnades obesvarat men det är definitivt något för NNS att fortsätta lyfta i de centrala kretsarna. Det är därför jätteviktigt med sådana arrangemang som i fredags. Det ger hopp om samordningsförbundens företrädare fortsätter att finna utrymme för erfarenhetsutbyte och för bra dialoger med centrala parter.

måndag 14 november 2011

Intervju med Henry Komulainen

Henry Komulainen är vice ordförande i Norra Västmanlands Samordningsförbund och jobbar vanligtvis som områdeschef på Försäkringskassan, LFC Fagersta. Han har varit chef på Försäkringskassan i Fagersta sedan början på 1990-talet och en röd tråd i hans ledarskap har varit, och är, engagemanget för samverkan mellan organisationer och bättre arbetsmetoder med klienten i fokus. Jag har själv känt honom sedan 2000 och han var under min tid på Försäkringskassan min chef. Otroligt inspirerande för mig och mitt eget arbete är han men även för det lokala samarbetet i stort. Henry är ödmjuk, inlyssnande och tydlig. Med hans historia och djupseende är det intressant att höra hans tankar kring samordning, samverkan och möjligheter för individer att komma till en arbetsmarknad. Varsågoda.

När och hur började ditt engagemang för samverkans-frågorna?
Ja, det är så länge sedan så det minns jag knappast. Men från 1998 började det hända en hel del kring samverkan i Fagersta, Norberg och Skinnskatteberg. Vi hade en bra samverkansgrupp där cheferna för Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten, sjukvården och Försäkringskassan ingick. I den här samverkansgruppen föddes många goda idéer. På den tiden fanns det också så kallade Dagmarpengar, det var projektpengar som ganska fritt kunde användas till rehabiliteringsprojekt. Vi var väldigt aktiva i den här regionen och vi startade många bra verksamheter genom åren som finansierades med Dagmarpengar. En del har också gått in i ordinarie verksamhet och lever kvar än idag. Man kan dra många paralleller med samordningsförbundets verksamhet idag och man kan kanske säga att här lades grunden för den fina samarbetsanda vi har idag.

Du har verkligen varit med länge och följt samverkansfrågorna. Hur ser du på skillnaderna mellan då och nu? Vad är annorlunda idag?
Den största förändringen enligt min uppfattning är att det fanns mer utrymme för lokala initiativ på den tiden. Idag är verksamheterna uppstyrda och organiserade utifrån ett ”stuprörstänkande”. Det gör att det finns mindre svängrum. Det är väl i princip bara genom samordningsförbunden som det finns möjlighet idag att prova nya arbetssätt och få en finansiering för detta. EU-projekt är väl också en möjlighet, men betydligt krångligare. Styrningen av offentliga verksamheter är därför en mycket viktig fråga som har nära anknytning till kundfokus och helhetssyn.

Intressanta tankar och kloka ord. Jag undrar, trots "stuprörstänkande" och mindre svängrum, har samordningstanken ändå utvecklats och samordningsförbundet har bidragit till det. Jag tänker bl.a. på utvidgningen i länet och integreringen av verksamheter. Vad är det, tror du, som gör att utvecklingen, trots alla utmaningar och svårigheter, rör sig framåt och blir bättre?
Det var en svår fråga som man nästan behöver vara filosof för att svara på. Om man är optimist kan man tänka att det beror på att ”det goda segrar till slut”, d.v.s. lokalt ser man vilka stora fördelar det innebär för individerna om aktörerna som finns kring individerna samarbetar på ett bra sätt. Så samarbetstanken dör aldrig riktigt hos chefer och professionella som finns nära individerna, trots att man uppfinner mer eller mindre lyckade styrsystem centralt.

Wow, det var häftigt. Undrar om vi kan ta en sista fråga? Vad skulle du önska se hända i framtiden och vad skulle vara ett tydligt nästa steg framåt?
Det får vara den sista frågan. Det jag skulle önska se hända i framtiden är att vi får en mer inkluderande arbetsmarknad, att företagen vill överglänsa varandra när det gäller att ta ett socialt ansvar och anställa funktionshindrade i mycket större omfattning än idag. Att den utveckling som ICA, IKEA med flera har startat tar riktig fart. I förlängningen är jag övertygad om att de funktionshindrade kommer att fylla sin plats, så det kommer inte att vara någon uppoffring. Eftersom de allra flesta rehabiliteringsinsatser är inriktade på att komma in eller åter på arbetsmarknaden är det en nyckelfråga att det också finns en plats att komma till efter rehabiliteringsinsatser. Ett första tydligt tecken kan vara att det går bra med vårt planerade ESF-projekt som just är inriktat på att vidga arbetsmarknaden för unga funktionshindrade.

Jättetack för intervjun. Dina tankar är mycket intressanta att ta del av och att fundera kring. Tack!

Lokalt ledarskap är otroligt viktigt för att utveckla samverkan. Och ledarskap är kollektivt och en obestridlig del för hur samverkanskultur sprids och stärks. Det behövs med andra ord mer än en. Här är ännu en person med hum om samordning.

måndag 7 november 2011

Tre frågor från Trelleborg

Mikael Jung, samordnare i Samordningsförbundet Trelleborg, har ställt frågor om samverkan till mig som är ämnad för publicering i deras kommande månadsbrev. Efter genomläsning kanske svaren har ett värde att sprida vidare här på bloggen:

Hur ser du på utvecklingen av samverkan mellan myndigheterna?
Jag tror att samordningsförbunden har bidragit starkt till en snabbare och mer hållbar utveckling av samverkan, framförallt lokalt. Speciellt de senaste fem-sex åren har det skett en märkbar utveckling med alltfler förbund och gemensamma insatser som kommer individer med samordnade behov till del.

Vad kan samverkan leda till?
Det enkla svaret är bättre insatser så att individer får bättre stöd och bemötande. Samhället har bra med resurser i allmänhet (som också bekräftas genom samverkan) men koordineringen är ofta eftersatt p.g.a. vårt splittrade välfärdssamhälle med olika huvudmän för olika behov. Samverkan leder till bättre hushållning och effektivare insatser. Samverkan kan också leda till bättre samordning som leder, i sin tur, till bättre beslut, en större flexibilitet och långsiktighet för de ingående myndigheterna.

Vilken roll kan ett samordningsförbund spela i detta?
Samordningsförbundet är ypperligt placerat för att jobba med koordineringen och stödet så att bättre insatser för den enskilde utvecklas. Samordningsförbundets struktur, medel och stödet från beslutsfattare och tjänstemän gör det klart enklare att anpassa insatser efter det lokala behovet. Förbundens medel är ytterst välinvesterade. Samordningsförbundet har också en nyckelroll med att stärka samverkanskulturen på plats genom exempelvis helhetssyn, nätverk, nya tankesätt och mötesplatser samt relationer på flera nivåer. I detta kan samordningsförbundet anta en tydlig roll. Utan en utvecklad samverkanskultur är det svårt att utveckla samverkan långsiktigt och att samordna resurser utifrån individens behov och samhällets möjligheter. Och möter inte samhället individens behov då slösar vi dyrbara resurser som kunde ha använts bättre.