måndag 6 februari 2012

Leutz lagar om integrerad rehabilitering (2)

Här fortsätter Walter Leutz lagar om integrerad rehabilitering. Läs om första lagen i förra inlägget.

Lag 2
Integrering kostar innan det lönar sig
(Integration costs before it pays)

Kostnader är ofrånkomliga redan innan integreringen och besparingar är inte säkert, i alla fall inte på kort sikt. Det finns ett element av risktagande i riktningen mot integrerad samverkan/rehabilitering och det är inte enkelt att smälta i en administrativ byråkrati som sällan tar risker eller är ens vana att göra det. Som ett resultat av detta, och på basis av att det är enklare att riskera andras pengar än sina egna, menar Leutz att många integrerade initiativ alltför begränsade till finansiering med osäkra externa medel och/eller småskaliga piloter utan tillräcklig och hållbar engagemang bakom dem.

Det är därför viktigt fortsätter Leutz att centrala och lokala aktörer tar ansvar för att marknadsföra fördelarna med integreringen och samtidigt planera långsiktigt. Detta för att risk ska accepteras av alla parter och att det finns en idé som aktörerna visar att de tror på redan från start av processen. Lokalt engagemang och vilja till förändring behöver stöd för att hålla i processen. Det är viktgt med investering av tid, lugnt och metodiskt, för planering och förvaltning av resurserna så att hela systemets produktion kan utvecklas.

En kommentar angående de ofrånkomliga kostnaderna myndigheterna redan har: Kostnader ökar alltid vid övergångarna mellan myndigheter eller avdelningar inom dem. Detta är en konstaterad sårbarhet i ett system med många autonoma aktörer. Kostnaderna för dessa övergångspunkter är sällan redovisade i några årsredovisningar eller följs upp med någon systematik men vi vet att de kostar. Det kostar både i tid och i ansträngningar hos myndigheterna så att inte medborgare i behov av diverse stöd så lite som möjligt tappas bort eller går vilse vid dessa kritiska punkter. Detta händer redan, det finns omfattande dokumentation på det, och i många fall blir det individerna själva som ansvarar för att deras egen rehabilitering fortskrider eller att samverkan säkras hos nästa aktör. När medborgare med dessa behov är beroende av flera myndigheter/avdelningar, ökar antalet potentiella övergångar att hålla reda på men också kontrollen över att de fungerar. Dessa övergångar präglas ofta av Peters tre problem som bättre samordning ska kunna lösa: överflödighet eller dubbelarbete, osammanhang för den enskilde eller luckor i ansvar/aktiviteter. Det är bra att komma i håg dessa, tycker jag. De håller samordningsarbetaren fokuserad.

En kommentar till: Kanske vi ska byta fokus från alla hinder till framgångsrik integrering och ställa oss frågan vad som underlättar och främjer den? Om vi vet att all förändring kostar, i alla fall inledningsvis för integrerad samverkan, vad kan få systemet och dess aktörer att bli mindre oroliga med att ta risker? Vilka aktörer behöver stöd? Och kanske framförallt hur har man lyckats i områden där man har gjort lyckade satsningar i denna riktning? Exemplet med Torbay i England ger oss några ledtrådar och jag tror att mer systematiska kartläggningar om de goda exemplen kan räcka långt för att stilla både risktagare och de försiktiga. Jag tror också att det ofta finns goda exempel i den egna lokala historien. I de flesta fall behöver man inte gå över ån för att hämta vatten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar