Vi har kommit till tredje delen av denna serie av fyra inlägg om hur en ansats för utvärdering av integrerad samverkan kan skapas. Jag är ute efter tecken på förändring snarare än konkreta steg. Jag hoppas att ni ser skillnaden. Jag utgår från att förändring sker hela tiden och den är till största del oförutsägbar. Den händer vare sig vi kan förstå den eller inte. Då är det mer logiskt att söka tecken på förändring som verkar leda oss åt rätt håll än att på förhand staka ut vägen och söka konsensus för den. Att leta efter tecken gör att vägen framåt kan ta fler oväntade vändingar och paradoxalt göra att både mer momentum skapas och att vägen framåt är både mer anpasslig men det är också mer troligt att den lyckas. Vägen fram är sällan spikrak. Med steg, fördefinierade och överenskomna i nuet, blir vägen framåt visserligen rakare men mer avgränsat och vid minsta tuva är det lättare att tappa fattningen. Då är det lätt att gå vilse, det är också lätt att skapa risk för ett misslyckande, och att därmed tappa fart.
Nåväl. Utvärdering av samverkan är svårt. Mycket för att samverkan kan vara så många olika saker. I min värld finns inte samverkan, inte i sig, för sig själv. Samverkan är alltid i förhållande till något. Samverkan för rehabilitering, samverkan för att skapa arbete, samverkan för något vad som helst. Prepositionen är viktig. Den anger sammanhang och rymd. Det är samma med känslor. Det går inte att känna bara sorg eller glädje, utan det är alltid sorg om något och glädje för något, i förhållande till något. Det är kontextuellt och specifikt. Det är socialt, i en värld, i en kropp.
Däremot, tror jag, att ansatsen om utvärdering av integrerad samverkan lova mer. Här är det som samverkan förhåller till på väg att definieras mer tydligt. Det är en strategi - en strategi som söker långsiktighet och stabila former som rymmer möjlighet till ständig anpassning och lärande. Det är ett fördjupat tillstånd rent kulturellt och strukturellt - jämfört med tidigare har det som det samverkas kring fördjupats med fler och bättre relationer, ett gemensamt språk och synsätt men också strukturer där det finns hög tilltro till och större delaktighet. Förutsättningarna för den samverkan vi behöver har förändrats och konsekvenserna är synliga eller anade, uttalade och socialt närvarande. För det tredje har integrerad samverkan en norm, en gemensamt antagen organiserande princip som utgår från individens behov. Det är individen som samverkan är till för och individen bär på lösningen som de som samverkar vill vara med att stödja.
Hittills har jag tagit upp två tecken som kanske kan säga oss att vi rör oss mot en lyckosam utvärderingsansats. Det första var att forma en ramberättelse om integerad samverkan. Det andra var att jobba fram indikatorer, sådant som vi tror blir annorlunda om vi lyckas med strategin. Nu är vi framme vid det tredje tecknet.
Tecken nummer tre: Vi introducerar och implementerar verktyg som fångar individens perspektiv på förändring
Om vi menar allvar med att individens behov är den organiserande principen för de samverkansinsatser som utförs, då är det logiskt att tjänsteleverantörena behöver ha verktyg och mått som på ett effektivt och enkelt sätt fångar individens perspektiv på den önskade förändringen och uppföljningen av den. Som tur är finns det flera som tänker i denna riktning. I USA, Norge och i delar av Sverige finns det en rörelse mot FIT (Feedback Informed Treatment) och KOR (Klient- och resultatstyrt praksis). Det finns en stor växande "community" vid Center for Clinical Excellence. Verktyg som SRS och ORS sprids och används. Dessa mått har nyligen fått statligt stöd som evidensbeaserad metod i USA. Även SKL här hemma har uppmärksammat måtten inom ramen för programmet för evidensbaserad praktik. Det är på gång och är väldigt lovande.
Ett tecken skulle vara en systematisk kartläggning av mått som på olika sätt fångar individens perspektiv på förändring, utifrån sina egna ramar och verkligheter. Ett vanligt "fel" som myndigheter gör är att det är dem som själva definierar utfallet som är önskad. Jag tror det kan vara värt att till detta även söka vad individens önskade utfall är och inkorporera det i myndighetens arbete. Ja till och med sätta det väldigt högt, kanske högre än sina egna mål.
För att veta att vi har individen med oss behöver vi veta om det finns en fungerande arbetsallians. Vi vet av mycket forskning att arbetsallians, oavsett metod, modell eller arbetssätt är den viktigaste faktorn för samarbetet mellan individ och myndighet. Vi vet också att bemötande är avgörande om vi lyckas kommunicera med varandra och stödja den rehabilitering och riktningen av den som vi alla önskar.
Eftersom det tar tid att implementera uppföljningsverktyg är det förmodligen en bra idé att kartlägga och undersöka de olika måtten och instrument som finns på marknaden. SRS/ORS är bara ett exempel. Det finns fler. En idé är att söka dem. Att påbörja detta arbete skulle kunna vara ett tecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar