Intervju med Aviva Suskin-Holmqvist

Aviva Suskin-Holmqvist är en ny bekantskap för mig men en person som det ryktas mycket spännande om som en av landets mest erfarna lösningsfokuserade familjeterapeuter. Hon är psykolog, har jobbat med lösningsfokuserat arbetssätt under många år, är baserad i Skåne och hon kommer till vår länskonferens "Lösningsfokuserade ledtrådar 2013" den 1-3 oktober. Aviva kommer att hålla två halvdagarsworkshops under dag 2, den 2 oktober. Den ene med titeln "Vad sysslar vi med egentligen? - Upptäck hur lösningsfokuserade antaganden påverkar våra samtal". Den andre har titeln "Familjesamtal under utredning av barn - Sanning och konsekvens!". Det finns mer att läsa om dessa workshops i den utförliga inbjudan som finns på hemsidan för konferensen.

Som med Chris Iveson har jag gjort en intervju med henne över mailen för att vi ska få lite mer information om vad som driver henne, lite om hennes historia och varför lösningsfokus är viktigt för möten och samtal där förändring är målet. Varsågoda! Här är Aviva Suskin-Holmqvist!

JW: Hej Aviva! Stort tack för att du ställer upp på idén att bli intervjuad! Jag tror att det finns många som är nyfikna på dig och på vad som kan komma att hända när du håller två olika workshops på konferensen. Så låt oss börja: Kan du berätta lite om dig och ditt arbete med lösningsfokus? Vad lockade dig till att arbeta med lösningsfokus?

AS-H: Hej Jonas. Eftersom jag gillar att berätta historier får du ett långt svar på vad som lockade mig till modellen.

Första gången jag stötte på den lösningsfokuserade modellen var 1987, då jag arbetade som terapeut i "Heroinistprojektet" i Malmö (UMAS, lett av H. Korman och M. Söderquist). Jag deltog i ett seminarium med Steve de Shazer och Insoo Kim Berg, grundarna av det lösningsfokuserade synsättet. Insoo, som jag upplevde som varm, humoristisk och mycket vettig, hade ett samtal med en familj som jag träffade vid denna tid. Familjen bestod av Jane, en ung kvinna på 19 år, hennes far och hennes äldre syster. De vuxna var synnerligen oroade för Jane som hade hoppat av gymnasiet och bara verkade slappa och inte kom någonstans med sitt liv. Janes mamma hade dött några år tidigare och jag, tillsammans med min handledare, arbetade efter hypotesen att Jane oroade sig för sin fars ensamhet och förblev hemma för att ta hand om honom.

Sammankomsten mellan familjen och Insoo var ett nöje att bevittna. Insoo var varm och uppmuntrande. Familjemedlemmarna verkade tycka om henne. För första gången sedan jag började träffa dem upptäckte de många bra saker i sitt samspel och Janes utvecklingsmöjligheter. Det verkade som om det Jane först och främst behövde var tre väckarklockor som hjälpte henne att komma upp på morgonen. Jag var såld!

Insoo och Steve lämnade Sverige och min handledare och jag fortsatte träffa familjen en gång i månaden under cirka ett års tid. Inga klockor hade inhandlats, de vuxna fortsatte oroa sig och Jane var oförändrat håglös och oföretagsam. I alla fall verkade det så. Min entusiasm avtog allteftersom. Jag antog därför att lösningsfokuserad kortidsterapi bara var ännu ett ytligt terapeutiskt tillvägagångssätt.

Ett år senare bjöds Insoo och Steve återigen in till projektet i Malmö. Jag frågade familjen om de skulle kunna tänka sig att träffa Insoo igen, de tackade ja.

Insoo inledde med att fråga familjen vad som hade blivit bättre sedan de sågs för ett år sedan. Jane hade hyrt en lägenhet och flyttat. Det var bra, men de vuxna oroade sig för att hon nu levde lika slappt och passivt där istället. Efterhand som Insoo fortsatte fråga efter undantag kom det fram att Jane också hade köpt en hund. Hundar behöver komma ut och de behöver mat. För att gå ut med hunden behöver man faktiskt resa sig upp och gå. Man ska köpa hem hundmat och för det behöver man se till att det finns pengar och så vidare. Jane hade vidare sökt in till en gymnasiekurs på Komvux. Mycket av detta var helt ny information för de vuxna i familjen (och skam till sägandes, även för mig). De blev mer och mer hoppfulla efterhand som samtalet fortsatte.

Jag vill gärna tro att all denna information fanns tillgänglig innan Insoo kom. Men i allt väsentligt hade jag helt missat att följa upp kraften i dessa undantag. Jag hade för ögonen min egen hypotes om anledningen till problemen, och därmed vilken lösning som var mest ändamålsenlig. Vi var alla överens om att problemen verkade vara lösta och därför avslutades terapin. Hur som helst, denna gång visste jag bättre än att tro på det jag hört, så jag följde upp familjen under ett par års tid. Varje gång bekräftade fadern att Jane nu hade kommit vidare med sitt liv.

Jag har förblivit frälst på den lösningsfokuserade modellen alltsedan dess. Jag insåg att genom att vara uppmärksam på information som beskriver undantag från problemet och att vara nyfiken på vad som fungerar i människors liv, blev de förändringsskapande processerna mycket mer effektiva än att tillbringa samtal efter samtal med att försöka övertyga klienterna om att tillämpa mina lösningar på mina föreställningar om vilka bekymmer de kunde tänkas ha. Dessutom var stämningen vid samtalen mycket mer hoppfull, angenäm och förstärkande för klienternas självförtroende (empowering). Detta verkade göra det möjligt för klienterna att börja tillämpa sina egna lösningar direkt efter samtalet.

JW: Stort tack för fint svar, en jättebra inspirerande berättelse! Jag undrar, som nästa fråga, vad hoppas du se hända under dina två workshops i Västerås den 2 oktober?

AS-H: Ja, du…. Den ena workshop vänder sig till mer erfarna lösningsfokus-are, så min bästa förhoppning är att deltagarna får möjlighet att titta på mindre samspel/samtalssekvenser och fundera över:
1) Vilka antagande förmedlas och hur vet vi det
2) Skapa egna interventioner (d.v.s: det finns mer än ett sätt att resonera).
3) Vilka ledtrådar finns som säger oss att vi gör nåt användbart för klienten

Den andra workshop hoppas jag ska ge idéer om förändringsprocessen som en del av utredningsarbete. I synnerhet hur de lösningsfokuserade antagande och samtalsverktygen är användbara under utredningprocessen.

JW: Tack Aviva för dina svar. Så otroligt tydligt! Avslutningsvis vad är du personligen mest intresserad av, kopplat till LF, just nu? Det skulle jag gärna vilja höra!

AS-H: Det jag är f.f.a. intresserad av just nu det är samtal som faller utanför kategorin "lösningsfokuserad mall" d.v.s där man kan köra enkelt första samtalet, andra o.s.v. Jag gillar de samtalen som utmanar min erfarenhet och kräver att jag verkligen lyssnar noga och kan inom ramen för modellen följa klienten/klienterna (eftersom jag jobbar även med familjer och nätverk) och tillsammans med dem skapa ett lösningsfokuserat samtal som är användbart för dem.

För att vara lite tydligare, det kan vara klienter som inte har ett mål för förändring men har ändå tagit sig tid att träffa mig, klienter som inte pratar så bra svenska och vissa frågar verkar inte fungera, samtal med tolk, samtal där jag inte har en aning om vad klienterna säger. Ja lite sånt:)

Hoppas detta är användbart för dig

JW: Stort stort tack, Aviva! Detta är mycket användbart och så så inspirerande!

Intervju med Chris Iveson - del 2

Hej alla igen. Ordet är ute och anmälningarna strömmar in till "Lösningsfokuserade ledtrådar 2013", konferensen med tio st olika hel- och halvdagars workshopar - alla med anknytning till det lösningsfokuserade arbetssättet. Det är tredje gången konferensen anordnas och Västmanland verkar vara ett litet framväxande nav för lösningsfokus. Det är väl etablerad på flera av myndigheterna och konferensen, av döma av tidigare evenemang, drar lätt cirka 250 pers (!). Av alla workshops är det kanske en som sticker ut lite extra: Chris Iveson är en av världens främsta tränare och utvecklare av det lösningsfokuserade arbetssättet. Här nedan följer fortsättningen och avslutningen av intervjun påbörjad i förra blogginlägg.

JW: Tack än en gång Chris! Jag ser verkligen fram mot att träffa dig (igen) i Västerås (och det vet jag att många andra också är). Vilka är dina bästa förhoppningar för vårt arbete tillsammans där?

CI: Vilken intressant fråga! Det är en som ofta tillskrivs BRIEF men det är inte frågan vi skapade när vi gjorde den avgörande kursändringen från problem till lösning. Där finns två skillnader (som gör en skillnad): för det första, frågar vi "Vad är dina bästa förhoppningar från detta möte?" vilket betyder vilket utfall är det du hoppas på. Frågan "Vad är dina bästa förhoppningar för detta möte? tenderar att bli tolkad som hur vill du att detta möte ska gå. I terapirummet leder dessa frågor til helt olika samtal. För det andra, det finns en skillnad i sammanhanget som också skapar en skillnad i mening. I terapirummet är sammanhanget den där en professionell och en klient förhandlar om ett kontrakt, precis på samma sätt som i en taxi (vart ska vi åka?) eller i en affär (hur kan jag hjälpa dig?). Sammanhanget i din fråga är mer oklar: på ett sätt är du min klient så jag borde fråga dig utfallsversionen av frågan; på ett annat sätt är jag er gäst så det kan vara ett "ta hand om dig" fråga; på ett ännu ett annat sätt kan man se det som en början till en dialog som kan, på något sätt, bidra till konferensens tema. I denna senare tolkning, skulle jag vilja säga att mina förhoppningar är att det där kan bli ett öppet erkännande av skillnaden mellan att vara utfallsfokuserad och att vara positiv. Som jag ser det är 'positivitet' det största problemet med aspirerande lösningsfokuserade terapeuter och jag kan se att det kan riskera dess framtida plats inom den organisatoriska världen.

JW: Jag gillar verkligen denna intervju! Jag skulle vilja fråga, vilka andra idéer hoppas du dela med oss och öppna upp för en diskussion kring?

CI: Jag är nyfiken att få veta på vilket sätt BRIEFs väldigt minimalistiska version av det lösningsfokuserade arbetssättet översätts och förs över till den organisatoriska världen och jag hoppas kunna utforska detta med er i oktober.

JW: Det är super, Chris. Jag ser verkligen fram emot det också. Tack så väldigt mycket för intervjun. Så inspirerande! Jag har redan översatt och publicerat hälften av det. Det har redan haft en effekt - det är många som har läst det och jag får fler och fler anmälningar för någon av dina workshopar. Så, vi genererar en "buzz". Och det är ju bra!

Ja, anmälningarna kommer in och det är mycket välkommet. Ett kompetent och nyfiket gäng. Det bådar gott. Anmäl gärna du dig också!

Och sedan kan jag skvallra om att ännu en intervju är på gång - denna gång med Aviva Suskin-Holmqvist. En ny bekantskap för mig som jag har hört mycket gott om. Stay tuned till Samordningsbloggen med andra ord!

Intervju med Chris Iveson - del 1

Jag har stor, stor respekt för Chris Iveson. Han och hans gäng (med Evan George och Harvey Ratner) vid BRIEF i London har under 25 år slimmat och förnyat det lösningsfokuserade arbetssättet. De har varit så pass framgångsrika att de nu är världsledande. De leder träningar för frontlinjen - handläggare, professionella. De leder även träning för chefer, ledare, väldigt mycket inom offentlig sektor. Över hela världen.

Köp denna bok!

BRIEF gängets dyrkan av "Occam's razor", den vägledande principen att skala bort överflöd - Frustra fit per plura quod potest fieri per pauciora (det är lönlöst att göra mera av det som man kan göra med färre), har styrt deras arbete ända sedan start. Att hålla förklaringar/teorier enkla och kärnfulla, men inte enklare. Chris brukar skämta att om Steve de Shazer skulle gå en av deras kurser idag, skulle han inte få godkänt! Så pass hårt har Chris och BRIEF drivit utvecklingen av lösningsfokus. Så vad återstår? Vad är det viktigaste ur lösningsfokus. Lösningsfokus är som ni vet ett hantverk, det finns lager och lager att upptäcka men längst in där inne säger Chris med BRIEF finns den oerhörda kraften hos en detaljerad beskrivning. En beskrivning av vad som redan fungerar och en beskrivning av vad som skulle kunna vara.

Jag och mina kolleger i Västmanland är jätteglada och ärade att kunna bjuda hit Chris Iveson under konferensen "Lösningsfokuserade ledtrådar" den 1-3 oktober. Han kommer att hålla två heldags workshopar, båda superspännande: den ene om ledarskap, den andre om samtal. Jag vill gärna att ni ska få känna på Chris och jag vill verkligen uppmana er att fundera om ni verkligen kan stå över någon (eller båda) av hans workshopar. Det är en fantastisk möjlighet! Så för att känna på honom har jag gjort en intervju med honom över mailen. Den blev lite lång (även om frågorna var få), så jag delar upp den i två. Var så god, här är Chris Iveson!

JW: Chris! Tack för att du kommer till Västerås i höst och att du ställer upp på intervjun. Så vad skulle du vilja att jag frågade dig om? Vad skulle vara en bra öppnande fråga?

CI: Hej! Jag ser verkligen fram emot evenemanget. Tills dess, känns intervjun som en god idé. Och här är en möjlig öppnande fråga: Du har använt samma enkla modell i 25 år - är du inte uttråkad?

JW: Så Chris, jag tänker och tänker kring vilken öppnande fråga jag skulle ställa till dig...vad skulle det kunna vara...vad sägs om denna: Du har använt samma enkla modell i 25 år - är du inte uttråkad?

CI: En mycket intressant fråga (och en som kan ha en speciellt intresse för Plamen Panayotov i Bulgarien).

När Harvey, Evan och jag började vår Brief Therapy Project vid Marlborough Familjecentrum, en familjeterapiklinik i London, gav vi oss ett maximum på fem år. Vi kunde inte se oss själva vara fortsatt intresserade i en sådan enkel ansats för en längre tid. Vi var familjeterapeuter och spännande saker höll på att hända i vårt fält: den väldigt inflytelserika 'Milan-modellen', en raffinerad version av MRI's korttidsterapimodell, hade börjat sin förändring mot en post-modern terapi; Bradford Keeney, i en liknande utveckling, höll på att ta oss mot andra gradens cybernetik och epistemologin för familjeterapi; Michael White höll på att måla ett helt nytt landskap med hans narrativ terapi; Tom Anderson förtjusade oss med sina reflekterande team; och så vidare. Det var mycket att ge upp!

Men, det visade sig att vi vann mycket mer än vi förlorade. Enkelheten hos lösningsfokuserad korttidsterapi visade sig vara ett självklart val. Ännu mer visade det sig när vi började förstå att den var mycket mer komplicerad än vad den behövde vara. Fem år senare började vi bara ana hur pass utmanande vår hängivenhet till enkelhet skulle vara.

JW: Tack Chris! Otroligt. Kan du berätta mer om vad som har hållt er hängivna till enkelheten? Den vägen är verkligen inte den enklaste att ta!

Köp denna också!

CI: Guy Shennan och jag skrev ett kapitel i boken Franklin, C. m.m. (2011) Solution Focused Brief Therapy: A Handbook of Evidence-Based Practice. Oxford University Press. Den ger en väldigt detaljerad berättelse av hur vi checkade av alla variationer när vi jobbade med utfall. Vid ett läge experimenterade vi med den kontrakterande delen av en första session: Istället för vår vanliga "Vad är dina bästa förhoppningar från vårt arbete?" gjorde vi antagandet att klienten skulle veta det (utan att vi behövde prata om det) och så länge klienten visste det skulle terapin fungera. Det resulterade i en 5 % minskning av effektivitet så vi återinförde frågan. Vad det visade oss var att det som utelämnas är lika mycket en social konstruerad aktivitet som det är en upptäckt av klientens bästa förhoppningar från terapiarbetet -  det är därför ett nödvändigt element i effektiv korttidsterapi. Och jag tror att om man har en beskrivning av klientens förväntade positiva utfall som utgångspunkt för den önskade framtiden (exempelvis genom 'mirakelfrågan') får man en kortare (och mer klientkänslig) terapi än om man har frånvaron av problemet som utgångspunkt.

Men, jag tror den största förändringen som vi bidrog med var, egentligen, ett fortsättande av de Shazers redan utsatta bana. Han såg lösningsfokus röra sig mot den post-moderna eran av social konstruktionism - omöjligheten att "veta", för själva processen där man försöker komma åt vetskapen alltid påverkar det man undersöker. Hur som helst, tidig lösningsfokus var fullt av "jag vet", jag-är-experten, inställningar: inflytandet från Milton Erickson, systemiska teorier, konstruktionen och tilldelandet av uppgifter till klienten osv. Detta var alla terapeut-ledda knep som man kunde påverka klienten med. När vi började ta bort dessa tekniker blev det alltmer klart för oss att det som betydde något var vad klienten sa och det var terapeutens jobb att hitta frågorna som ledde till att klienten sa något användbart. När vi försöker göra mera, som exempelvis uppmana eller, även på de mest subtila sätt, påverka klienten att röra sig i en viss riktning, blir processen framåt, i bästa fall, långsammare.

[Här slutar del 1 av intervjun med Chris Iveson. Resten kommer inom kort - vi är inte riktigt färdiga än!] En kommentar dock: Jag hoppas att ni ser hur Chris så metodiskt har jobbat med att ifrågasätta och utveckla lösningsfokus. Det är ständigt prövande, mätande och reflekterande över utfall och resultat. Vilken hängivelse åt det lilla, det genialiskt enkla som är lösningsfokus kärna! Att ta reda på det som redan fungerar. I nästa delen av intervjun utvecklas detta alltmer och vi kommer in på vad han hoppas kunna jobba med när vi ses i oktober. Spännande eller hur?

Integrerad samverkan - Rolf Urbys FK-blogg

I tisdags,den 11 juni, arrangerades landets första konferens kring det framväxande begreppet "integrerad samverkan". En mottagning som på alla sätt sprängde gränserna, en fantastisk event med en otrolig energi och respons. Det var livfullt, idérikt och inkluderande. Vi delade med oss och bjöd oss själva på en överväldigande upplevelse. Något av den bästa feedbacken kom i form av ett blogginlägg inom Försäkringskassan, nämligen från regional samverkansansvarige för VO Öst [verksamhetsområde Öst] Rolf Urbys reflektioner och tankar. Se nedan:

"Idag har jag blickat in i samordningsförbundens framtid. Tror jag. Jag har varit på en konferens i

Rolf Urby i vit skjorta

Västerås om Integrerad samverkan. Dagen arrangerades av de tre samordnings-förbunden i Västmanland även om man måste tillstå att det är förbundet i Norra Västmanland med Jonas Wells i spetsen som är konferensens kreatör och primus motor. Det kändes som om jag var med om något unikt, det första i sitt slag på detta tema.

Med integrerad samverkan menade man en slags utvecklingstendens som påbörjats och i vissa fall redan pågått en tid inom vissa samordningsförbund i Sverige. Det kan vara svårare att hitta en enhetlig beskrivning av vad det är man är på väg emot. Det är lättare att beskriva vad man rör sig bort ifrån. Men jag kan tydligt se, och jag har fått det starkt bekräftat idag, att det hos många förbund finns en trötthet på kortsiktiga projekt och fixerade modeller som man ska försöka pressa in deltagare i. Insatser som finns under en kort och flyktig tid innan man efter misslyckad implementering släpper och går vidare till nästa projekt. Så hoppar man från projekttuva till projekttuva. Istället söker man sig alltmer efter hållbar samverkan på mer bestående basis där man fångar individers behov och skräddarsyr insatser. Benämningarna för detta kan variera. Östra Östergötland talar om lokala plattformar, Norra Västmanland om integrerad samverkan, andra om samordningsteam eller något annat.

Inom VO Öst är det framför allt tre samordningsförbund som leder och driver detta perspektiv: Norra Västmanlands Samordningsförbund, Samordningsförbundet Östra Östergötland och Samordningsförbundet Huddinge, Botkyrka och Salem.

Att lyssna till perspektiven från Norra Västmanland är verkligen intressant. I sin halvårsrapport till Regeringen om finsammedlen nämner Försäkringskassan just detta samordningsförbund som ett exempel på den utvecklingstendens som pågår nu inom förbunden. Det var mycket inspirerande att lyssna till Jonas Wells. Jag satt och myste när han lyfte fram områdeschef Henry Komulainen som viktig samverkanspionjär och att enhetschefen Stefan Svensson på ett möte en gång vågade ställa den uppriktiga frågan om vi inte kunde samverka på något annat sätt och som satte hela processen i rullning. Kände stolthet över Försäkringskassan.

Integrerad samverkan definierades med tre kännetecken:

- en uttalad samordningsstrategi som leder bort från projektande
- ett fördjupat tillstånd av kulturell och strukturell samverkan mellan myndigheter
- virtuell organisering som utgår från individens behov

Magiska Marie Fridolf

Marie Fridolf är magisk som föreläsare.

Jag deltog i två seminarier som belyste med exempel på hur den här utvecklingsresan ser ut i två olika förbund.

- Viktoria Strömberg, ordf. i Östra Östergötland beskrev deras resa till att jobba långsiktigt med plattformar för lokal samverkan.
- Janet Wohlfarth, förbundschef i Västra Skaraborg beskrev deras resa från arbetet med bedömmarteam som subgrupperingar till integrerat samarbete i den ordinarie linjen.

Rolf på Janets workshop

Jag har verkligen gillat den här dagen. Tyckt om inriktningen och utvecklingen. Men det är en del saker jag vill fundera vidare på:

§ Om man kan går från projektinriktat arbetssätt till integrerad samverkan lär det påverka rollen och arbetsinnehållet för den som är i beredningsgrupper men kanske även för styrelseledamöter och ägarföreträdare. Det behöver man samtala om.

§ Hur förhåller man sig till att driva ESF-projekt om man lämnar projekttänket? Vi vill ju att samordningsförbunden i allt större utsträckning ska vara en arena som använder sig av socialfondens medel.

§ Hur påverkar allt detta samordningsförbundens behov av medel? Blir det billigare eller dyrare? Vad är det egentligen som kostar om man alltmer bedriver samverkan i den ordinarie linjen.

Vi höll till på Kyrkbacksgården. Det är en fantastiskt fin gammal miljö runt domkyrkan i Västerås. Det säger jag inte bara för att jag bor här. Den är verkligen fridfull och behaglig att vistas i. Till och med fast man åker på en P-bot."

Vilka bra och intressanta frågor du ställer Rolf! Vad sägs om att fortsätta utforskandet ihop över en kopp kaffe eller te? Jag är säker på att vi skulle ha en spännande diskussion. Kanske vi kan bli klokare tillsammans? :-)